Bahá'í Library Online
. . . .
.
>>   Book excerpts Historical documents
Abstract:
Book excerpt from 1869 of a travel diary in Swedish.
Notes:
Mirrored with permission from www.uga.edu/bahai/2003/1869.html. Original source not cited. No translation is provided; try translate.google.com.
Written in Swedish.

Resa I Persien [Journey in Persia]

by Hermann Vambery

Landskrona: J. L. Törnqvists Förlag, 1869
RESA I PERSIEN
AF
HERMANN VÁMBÉRY

Översättning

J. L. Törnqvists Förlag, Landskrona
Berlingska Boktryckeriet, Lund
1869


Bakgrunn: Armin Vambéry ble født i 1832 og kom fra et fattig jødisk hjem i Ungarn. Hans virkelige navn var Hermann Bamberger, som senere ble forandret til Armin Vambéry. Nâr han var fem âr døde hans far og hans mor giftet seg pâ ny. Nâr han var 12 âr ble han forlatt og han begynte â arbeide hos en skredder. Etter hvert begynte han pâ en høyere skole i Pressburg der han lærte latin. Senere vandret han med sin ryggsekk til Wien og Prague. I 1847 begynte han â undervise sprâk ti timer om dagen og brukte resten av dagen til â lære seg andre slaviske sprâk, tyrkisk, arabisk, gresk, fransk, engelsk, dansk og svensk. Han kunne resitere fra Lomonosov, Pusjkin, Tegnér, Andersen og Öhlenschläger. Han drømte om Asia, eventyrenes land og ble aldri lei av boka Arabiske Netter.

22 âr gammel og med 15 forinter i lomma reiste han til Konstantinopel med bât, der han betalte for seg ved â resitere fra kjente forfattere. Etter hvert ble han kjent i Istanbuls jet-set og ved 30 ârs alder var han sâ kjent med orientalsk levevis at han bestemte seg for â gjøre virkelighet av sin drøm om â reise til sentral-Asia. Han red inn i Teheran 21. mai 1862 i selskap med noen armenier. Han reiste videre til Tabriz og ble der noen uker for â studere Shia Islam. Den 2. desember 1862 forlot han pâ ny Teheran sammen med en gruppe pilgrimer. Via Kum kom han til Isfahan, der han ble i to uker. Deretter red han alene over Mardescht platâet til Persepolis og videre til Schiraz, der han ble i seks uker. Der ble han kjent med en svensk lege, doktor Fagergren. Nâr Vambéry skulle forlate Schiraz ble byen rammet av et kraftig jordskjelv, noe som ogsâ hadde rammet byen 12 âr tidligere.

Gjennom sin bok om sine opplevelser i Persia og sentral-Asia fikk han bâde anerkjennelse og god økonomi. Keiser Franz-Joseph av Østerrike-Ungarn utnevnte i 1865 Vambéry til professor i orientalske sprâk i Budapest. Etter hvert kom han i kontakt med den svenske oppdagelsesreisende Sven Hedin som han hadde en stor korrespondanse med.

I 1912 var Abdu’l-Bahá pâ reise i Europa og i Budapest møtte han Vambéry, som var en av datidens største orientalister. Som en anerkjennelse av dette viktige møtet skrev Vambéry et takkebrev til Abdu’l-Bahá. I brevet priser Vambéry Abdu’l-Bahá for det arbeid han gjør for menneskehetens velferd. Han forteller om at han har reist i mange land og møtt mange kulturer og religioner. Han beklager at forskjellige religioners tilhengere hater og kriger med hverandre. Han setter derfor meget stor pris pâ det arbeid Abdu’l-Bahá gjør for â skape fred pâ jorden.

Armin Vambéry døde 15 september 1913.



Kilder:
  • Vambery, Armin (Herman) 1832-1913 av John Boija
  • The Babi and Baha’i religions, 1844-1944, Some Contemporary Western Accounts, Moojan Momen


Utdrag fra boken "Resa i Persien" side 214 - 226

Vi höllo vâr morgonrast och intogo vâr frukost vid den af blott nâgra hus bestâende byn Ali Abbad. Mina tartariska följeslagare kastade sig genast öfver pomeransträden, sedan de för nâgra öre fâtt tillâtelse att äta sâ mycket de förmâdde, och deras lystnad var sâ stor, att de uppâto de första frukterna med skalen. I deras hembygd känner man denna frukt blott till namnet, och frukosten i Ali Abbad kommer säkert att blifva i oförgätlig hâgkomst hos en hvar af dem, sâ länge han, lefver. - Jag begaf mig emellertid som. vanligt in ibland perserna, afhörde med spänd uppmärksamhet deras samtal angâende guvernör, schah och turkomaner, och dâ jag dervid erfor att babi-sektens berömda fästning Scheikh Taberzi funnes här i närheten, var det med verkligt nöje jag af nâgra ögonvittnens mun hörde omtalas de, strider, som utkämpades af dessa beryktade religionssvärmare. Babi-sekten är en ovanlig företeelse i Persiens kulturhistoria, och dâ historien om denne beryktade profets uppkomst och undergâng äfven torde vara af intresse för mina läsare, vilja, vi här göra en liten afvikelse frân vârt ämne och medan vâr karavan lângsamt fortskrider pâ sin väg till Sari, berätta hvilken denne Bab var, pâ hvad sätt han vann ett sâ stort anseende och huru han dukade under.

Bab och babis.

I Schiraz lefde âr 1843 en ung mollah vid namn mirza Ali Muhammed, hvilken redan tidigt utmärkte sig i kretsen af sina bekanta genom sin skarpsinnighet, sin hemmastaddhet i de heliga böckerna, sin välljudande stämma samt sina stora talaregâfvor. Härtill kom - äfven den omständigheten, att han sâsom seid i rätt nedstigande led härstammade frân profetens familj. Den dubbla aktning man Sâlunda bevisade, sâ väl hans personlighet som hans talanger alstrade hos den redan af naturen öfverspända unga mullah känslor af stark egenkärlek samt en öfverdrifvet hög tanke om sig sjelf. Icke nöjd med den studiekurs, som alla religionslärde i Persien mâste genomgâ, började han redan tidigt vinnlägga sig om rumuzat, d.v.s. de förborgade vetenskaperna, umgicks mycket med guebrer, judar och armenier; och dâ han, missnöjd med sakernas gamla skick, alltjemt fördjupade sig i grubblerier pâ nâgonting nytt och utomordentligt, och med inbillningen om sin storhet äfven ville framträda med nâgot öfverraskande alster af sina själsförmögenheter, hade, den eldige sydlänningen redan tidigt intagits af den idén att kasta öfver ända islams gamla religiösa lärobyggnad och i dess ställe införa en ny troslära, sâsom vars profet han dâ skulle uppträda för världen. Att man i den islamitiska östern icke sâ plötsligt kan framkomma med dylika âsigter, inses troligen lätt af litet hvar, och seid Ali Muhammed visste detta allra bäst. För att betrygga sin framtida makt fick han ej i förtid förderfva sitt rykte som from, nitälskande schiit. Han förde derföre en lâng tid ett strängt, sjelfspäkande lefnadssätt, talade alltid om Muhammed och imamerna som om de varit föremâl för hans djupaste dyrkan, och för att ännu bättre kunna framstâ sâsom en gudaingifven man, anträdde han till och med en pilgrimsfärd till Mekka. Derifrân begaf han sig till Bagdad, för att besöka de der i nejden varande heliga schiitiska orterna. Under vägen hade han, alltjemt förstâtt locka en nyfiken hop af sina landsmän omkring sig. Hans glödande vältalighet skall hafva gjort underverk, och man berättar att personer, hvilka gingo. till honom för att lâta undervisa sig i islam, blefvo till den grad bedârade af hans ord, att de i hänförelsens hetta knappast märkte, det mollah afledde dem frân deras tro i stället för att styrka dem i densamma. Frân Tigris’ stränder âterkommen till sin fädernestad, hade hans reskamrater, hvilka voro hans första anhängare, snart, förskaffat, honom en hel mängd proselyter. Öppet talade man ännu icke om grundandet af nâgon ny religion. Man omtalade blott för hvarandra, att hadschi Ali Muhammed sade helt undersköna saker. Hans hus belägrades derföre snart af âhörare, pâ gatan visade han sig alltid med ett stort âtfölje af allehanda slags folk, sâ väl mollahs som handtverkare och bönder, och efter hvad man berättade mig i Schiraz, utgjorde det allmänna samtalsämnet pâ den tiden icke sâ mycket tanken pâ en ny religion som den dräpande logik, varmed han angrep presterskapets missbruk, samt hans djerfva satser rörande mânga tvifvelaktiga ställen i den heliga skrift. Att mollahs snart mâste blifva hans oförsonligaste fiender, är lätt begripligt. Han förklarades af dem för en kättersk förförare, hvilket likväl blott förskaffade honom ytterligare anseende hos sitt parti, enär de herrskande mollahs icke äro synnerligt väl anskrifne i Iran. Dâ han sedermera vid flere offentliga disputationer genom sin oförlikneliga vältalighet bragte de förnämsta ulemas till tystnad, och denna seger förskaffade honom den, obestridda öfverlägsenhetens palm, började vâr svärmare snart äfven att framkomma med sina verkliga afsigter. Han lät förstâ att icke blott prästerskapet i Schiraz och Iran, utan att samtlige mollahs i hela islam sväfvade i villfarelse, men att han, som vore i besittning af den sanna trons diamant, snart skulle lâta densamma glänsa sâ, att dess strâlar skulle till honom locka de rättrogna frân de aflägsnaste trakter och slâ de motspänstige med blindhet. Ja, han gick snart ännu längre; och dâ han en gâng skulle för sina lärjungar skildra det förhâllande, som egde rum emellan honom och den Allsmäktige, skall han pâ arabiska hafva utropat: "Hu el ilm, ve ena babi hi'" (Han är vetenskapen, men jag är dess port); eller med andra ord: om ni viljen komma till honom, kan det endast ske genom mig. Och dâ han utmärkte sig sjelf med benämningen Bab (port), blef detta snart hans vanliga namn, liksom bekännarne af hans lära kallades babis.

Det är i sanning besynnerligt att perserna, hvilka likväl, efter hvad man vill tycka, äro ifriga muhammedaner och isynnerhet med en sällsynt fanatism hänga fast vid sin sekt, sâ blindt kunde hängifva sig ât den nya profetens, deras föregâende religions grundsatser sâ fullkomligt motsägande, läror, och detta bekräftar allra bäst den af mig ofta frâmstälda âsigten, att de trots allt, yttre bigotteri äro österlandets klenaste muhammedaner. Deras eldfängda lynne finner sin tillfredsställelse i det nya och utomordentliga, och om ocksâ endast fâ begrepo grundtanken i den babiska läran och mâhända icke heller brydde sig om att gâ till botten af densamma, blefvo de likväl hennes ifriga anhängare, betraktade hennes stiftare som ett öfvernaturligt väsen samt hedrade honom med titeln hazreti Ala (den högsta högheten).

Myndigheterna i Schiraz, hvilka länge betraktade Babs uppträdande som ett oskyldigt tokeri, kommo till nogare besinning först sedan hans makt fâtt en betydlig utsträckning. Guvernören mirza Hussein khan beslöt dâ i samrâd med de andliga myndigheterna, att underställa saken hofvet i Teherân, hvarvid man naturligtvis med de mörkaste färger utmâlade de faror, hvarmed den kätterska seidens uppträdande hotade den sanna religionen. Men Bab, som genast underrättades härom, bragtes deraf icke det ringaste ur sin fattning. Äfven han skref ett bref till konungen och dennes minister, hvari han utfor i bittra klagomâl öfver ulemas förkastlighet och sade det han till följe af gudomlig kallelse vore sänd, att afhjelpa detta onda. Han visste det hans mäktige motstândare skulle förorsaka honom en svâr strid, men han förlitade sig pâ sin rättfärdiga sak, för hvilken sâ väl han som alla hans anhängare voro färdiga att uppoffra sina lif. Pâ, den tiden regerade den svage Mehemed schah eller rättare sagdt dennes minister hadschi mirza Agazi, hvars besynnerliga idéer om religion, tillgifvenhet för Sofismen*) och märkliga vänskap med guebrerna voro en förargelse för hvarje äkta muselman. Sâsom man kunnat förutse förfor denne minister, trots alla det högre presterskapets intalningar, icke blott icke med tillbörlig stränghet mot den reformatoriska seiden frân Schiraz, utan enligt mângas pâstâende beskyddade han denne i hemlighet. I stället att rödja honom ur vägen, dömde han honom till hus-arrest, hvilken milda behandling gaf hans anhängare ny vind i seglen, sâ att de, genom honom omvändas antal tilltog med hvar dag. Äfven Bab uttalade sig nu allt tydligare och bestämdare angâende beskaffenheten af sin sändning; och dâ, han snart âterfick sin frihet, blef han i stând att utbreda sin lära icke blott i sin närmaste omgifning utan äfven till alla delar af riket genom utsända apostlar. Bland dessa sistnämnda var en viss mollah Hussein Buschrevi den mest framstâende; 'ty äfven hans fiender erkänna hans store talanger. Frân Khorasan, der han tillbragt sina ungdomsâr med religionsstudier och kasuistik, kom han till Schiraz, gjorde der bekantskap med den högsta högheten samt blef genast, en af dennes verksammaste och ifrigaste rnedhjelpare. Pâ âterresan till sin hembygd uppträdde han offentligt sâ väl i Isfahân, der han förvärfvade sig ett betydligt antal anhängare, som äfven i Kaschan och Teherân, der han väckte ett sâ stort uppseende, att till och med konungen önskade se honom. Äfven denne och hans minister sökte han omvända, i det han ât dem öfverlemnade ett exemplar af Babs nya religionsbok. Enligt grefve Gobineaus utsago skall han ibland annat äfven fästat deras uppmärksamhet pâ, att man med afseende pâ den alltjemt vigtigare blifvande beröringen mellan Iran och Europa behöfde en sâdan religion, hvilken undanröjde sâdana separatistiska idéer som afskyn för frengis sâsom orena, mânggiftet, o. s. v och att en dylik tanke redan hyllats af tre bland central-Asiens store monarker nämligen stormogul schah Akkbar, schah Ismael och Nadir schah. Bab âsyftade nu ingenting, annat än en dylik sammansmältning, och konungen skulle kröna sig med en evinnerlig ära, i fall han understödde honom häruti. Mehemed schah, som var en österlänning af äkta skrot och korn, hvilken bäst tyckte om att sakerna fingo gâ sin vanliga gâng, eftersträfvade helt, andra saker än dem mollah Hussein lofvade honom. Han ville blott blifva qvitt de häftiga giktplâgor hvaraf han pinades, han ville hafva lugn; och utan att vara uppfyld af nâgon synnerlig förbittring emot Babs uppträdande, voro dessa vidtgripande, oroande ord tillräckliga, för att man lät mollah Hussein förstâ, att i fall han icke genast jemte sina anhöriga lemnade Teherân, skulle det gâ honom illa. Han aflägsnade sig äfven, men det âdagalagda motstândet stegrade blott hans ifver, och hvarhelst han kom i landet, omvände kraften af hans tal mânga till den nya läran. Han betraktades som den andre personen näst Bab och kallades den högsta höghetens vikarie.

Utom mollab Hussein gafs det äfven tvâ andra personer, hvilka voro de förnämligaste utbredarne af den nya läran. Den ene hette hadschi Muhammed Ali Barfuruschi (emedan han härstammade frân Barfurusch i Mazenderân) och den andre var et fruntimmer frân Kazvin, hvars egentliga namn var Zerin Tadsch men af Bab utbyttes mot Gurret-yl-Ain, det vill säga Ögonblende. Underbara saker berättas om detta fruntimmers skönhet och själsförmögenheter. Hon var dotter till en mollah, hade redan tidigt vinnlagt sig om teologien och blef sedan hon omfattat den nye profetens lära, en af dennes ifrigaste bekännare. Oaktadt alla fadrens, morbroderns och makens böner öfvergick hon öppet till den nya religionen, visade sig utan slöja pâ offentliga platser och förkunnade öfverallt högt den lära, om hvars förträfflighet hon var öfvertygad i sitt innersta. Detta var en sällspord företeelse inom Irans islamitiska verld att se en skön ung fru med en sällsynt dygdig karakter, icke blott bildad utan till och med lärd, gâ omkring obeslöjad; ocksâ var det ej underligt, om hennes apostoliska uppträdande hade en utomordentlig verkan.

Dessa tre delade emellan sig hela, Irans omvändelse och det är i, sanning, märkvärdigt, huru styrelsen sâ väl under Mehemed schahs senaste regeringsâr som äfven i början af Nasred-dins tronbestigning med lugn âsâg, hurusom Bab genom sina agitatorer underminerade landet, i alla riktningar, huru han genom sina nya läror utsâdde tvedrägt icke blott emellan folk och myndigheter, utan äfven emellan de särskilda medlemmarna af en och samma familj, och sâlunda stiftade ofog, ja, huru han sâ smâningom förberedde Iran till en storartad revolution. De första öppna oroligheterna utbröto i Khorasan. Mollah Hussein, som der stod i spetsen för de nyomvände, gaf regeringen mycket att sköta, ehuru hon förut var fullt upptagen med att dämpa salarernas uppresning. Bâde i Mesebed, och Nishabur kom det till och med till ordentliga gatustrider. Ifrân det ögonblick de antogo den nya läran, voro babis äfvcn ursinniga försvarare af densamma, och mollahs och fredliga köpmän, hvilka förut endast sällan handhaft vapen, förvandlades till tappra krigare genom nitet för den nya religionen. I Khorasan kunde mollah Hussein Buschrevi likväl icke vinna nâgon synnerlig utsigt pâ nâgot stort anhang. Han drog sig derföre med de sina tillbaka till Mazenderâns berg, der hans bemödanden kröntes, af en lysande framgâng. Ty knappt hade han varit der nâgra veckor, förr än en sâdan hop menniskor slöt sig till honom, att guvernören, som sâg sig ur stând att försvara provinsen, snart mâste skicka till Teherân med anhâllan om hjelp. Ett ordentligt fälttâg öppnades nu emot den nya sekten. Men ehuru krigslyckan alltjemt var de svärmiska religionskämparne bevâgen, tvingade öfvermakten dem likväl att draga sig tillbaka, och dâ det icke är nâgon brist pâ smyghâl i det skogbevuxna och bergiga Mazenderân, hade de utvalt den pâ vägen mellan Sari och Barfurusch befintliga vallfartsorten Scheikh Tabersi till sin vapenplats. Mollah Hussein, hvilken fortfarande stod i spetsen för dem, lät befästa stället. Grafvar uppkastades och inom kort tid hade de stridbara babis försett den sâ rikligt med proviant, att de ansâgo sig för en lâng tid der kunna trotsa sina fienders angrepp. Härifrân bedrefs nu äfven omvändelseverket allt ifrigare i provinsen. De bâda anförarne, mollah Hussein Buschrevi och Muhammed Ali Barfuruschi voro outtröttliga i sitt nit, och man berättar äfven underbara saker om den blinda lydnad, hvarmed deras befallningar verkstäldes. Dâ de sedermera kringrända och hârdt ansatta mâste utstâ svâra lidanden, visade de äfven en beslutsamhet och ett dödsförakt, som endast ett öfverspändt religionsnit förmâr frambringa hos österlänningarne. I början gjorde babis flera lyckliga utfall, hvarvid de anstälde ett stort nederlag bland de belägrande; och de grymheter, som vid dylika strider â ömse sidor utöfvades, skildras än i dag i Mazenderân med de rysligaste färger. Efterhand hopsmälte likväl de vilda svärmarnes antal, och dâ slutligen mollah Hussein sjelf stupat och de qvarvarande, drifna af hungern, vâgade den sista förtviflade striden, lyckades det slutligen de kungliga trupperna att intaga Scheikh Tabersi, ehuru de först öfver hopar af försvararnes lik kunde bana sig en väg till denna deras sista tillflyktsort.

Under det hela Iran med spänd uppmärksamhet följde den kamp, som sâlunda pâgick i Mazenderân, lefde Bab sjelf i Schiraz, der han instängd i sitt hus, umgicks med endast fâ, om icke med öfverjordiska andar, som hans anhängare pâstâ; och verkligen mâste han icke nu pâ fullt allvar hafva trott pâ sannfärdigheten af sin sändning; ty' märkvärdigt blifver det alltid, att medan han satt der i stillhet, utbredde hans lära sig allt mer till alla delar och bland alla klasser i det stora riket. Ty det var icke blott bönder som antogo hans lära, utan äfven ganska mânga prester, och till och med Persiens judar visade benägenhet för densamma. Mycket bidrog väl till densammas utbredning, att det fanns kraftiga män bland hennes förste förkämpar, sâsom mollah Hussein Buschrevi, som till och med vâgade trotsa sjelfva schahen; och de talrika nederlag som tillfogades de kungliga trupperna, voro den nya lärans vältaligaste underverk.

Knappt var man likväl genom väldiga blodströmmar blifven herre öfver upprorslâgan i Mazenderân förrän striden med föga mindre förbittring uppflammade pâ ett annat ställe. Detta var Zendschan, hufvudstaden i det väl befolkade distriktet Khamsa, der en viss mollah Muhammed Ali Zendschani med samma förvânande energi, som hans med-apostel i Mazenderân, anförde befolkningen först emot ortens guvernör och sedan emot en betydlig frân Teherân utsänd truppstyrka. Man varseblifver ännu i dag spâren efter den förödelse, som denna fruktansvärda kamp anstälde öfverallt i Zendschan. Förskansade i nämnde stads citadell kämpade babis, hvilka till mesta delen bestodo af fredliga borgare, med oerhörd förbittring och gjorde underverk af tapperhet, tills slutligen äfven de efter en förtviflad kamp dukade under för de kunliga truppernas öfvermakt. Vid en af dessa strider blef mollah Muhammed Ali svârt sârad och dâ han efter flere dagars lidanden kände sitt slut nalkas, församlade han de förnämsta bland sina anhängare kring sitt dödsläger, gaf dem under kanonernas dunder sina sista föreskrifter och uppmanade dem att icke lâta hans död afskrämma sig, utan göra fienden motstând sâ länge de förmâdde röra en lem. Han visade dem för öfrigt att detta icke vore nâgon sâ särdeles stor hjeltedat; ty hvad honom beträffade, skulle han efter 40 dagar ânyo uppstâ och de sjelfva skulle finna döden vara föga svârare. Han uppmanade leende en hvar af de närvarande att visa sig glada och frimodiga; ty ingen bör blifva nedslagen öfver dylika öfvergâende missöden. Och dermed uppgaf han andan. Han begrofs i sina kläder med svärdet vid sidan. Men saknaden af hans uppmuntrande närvaro i de stridandes leder blef snart märkbar. De kungliga trupperna gjorde allt större framsteg, och dâ Babs fanatiska anhängare till slut sâgo sig nödsakade att nedlägga vapnen, nedhöggos de pâ det grymmaste oaktadt den utlofvade pardonen.

Äfven pâ andra punkter föreföllo mindre betydande upplopp; och dâ styrelsen derföre nu ansâg det vara hög tid att rycka upp detta onda med roten, blef profeten frân Schiraz tillfângatagen i sitt eget hus och jemte tvâ af sina trognaste anhängare insatt pâ citadellet i Täbriz. Här instäldes han först inför en talrik församling af stadens förnämsta skriftlärde, hvilka skulle förklara hans lära för falsk, för att pâ detta sätt tillintetgöra hans anseende i befolkningens ögon. Bab bestod den häftiga kontroversen med mycken talang och själsnärvaro, men dâ afsigten dermed endast var att pâdyfla honom grofva villfarelser, sâ hjelpte alla hans ansträngningar till intet och han dömdes till döden sâsom kättare, uppviglare och rebell emot konung och religion. För att, öfvertyga verlden om profetens dödlighet, lät man verkställa afrättningen med all möjlig offentlighet. Hans begge trogna lärjungar beledsagade honom pâ den sista färden. Den ene, vid namn Aga Seid Senveizi, nedföll till jorden utmattad af plâgor och qval och grät bittert. Man lofvade honom strafflöshet, om han ville afsvärja den nya läran och skymfa Bab. öfverväldigad af smärtan lät han öfvertala sig att spotta sin herre och mästare i ansigtet, hvarpâ han försattes i frihet. Han flydde nu till Teherân; men hans ânger gjorde honom derpâ till en ännu ursinnigare babi, hvarföre han ocksâ sedermera fick lida en den rysligaste martyrdöd. Men den andra lärjungen förblef stândaktig, hvarföre hanjemte sin mästare uppstäldes emot en mur, för att jemte denne skjutas. Begge voro fastbundna, med rep, och man föreställa sig âskâdarnes förvâning, dâ efter de skott som ett helt kompani aflossade pâ delinqventerna, man sâg profeten Bab sjelf oskadd framträda ur krutröken. Kulorna hade pâ ett nästan otroligt vis afslitit alla de tâg, hvarmed han var fastbunden, utan att det ringaste hafva skadat honom sjelf; och dâ han ett stycke derifrân sâg ett vakthus, sprang han dit det mesta han förmâdde.

Hade Bab haft tillräcklig själsnärvaro för att i detta ögonblick af allmän häpnad, för den stora hopen af âskâdare framställa sig sâsom den der blifvit räddad genom ett gudomligt underverk, är det alls intet tvifvel underkastadt, att hvarken trupperna, eller konungen eller nâgon annan makt skulle för andra gângen kunnat lâta dödsstraffet gâ i verkställighet öfver honom. Men de sista timmarnas qval hade beröfvat honom all sin själsstyrka. Han blef fasttagen för andra gângen fastbunden och ehuru man nu endast med svârighet kunde fâ personer som ville skjuta pâ honom, gjorde likväl denna nya salfva ett slut pâ hans lif. Han sjönk ihop, och för att lâta folket förvissa sig om hans död, släpades hans lik i tre dagar omkring alla gator.

Men fastän Bab nu sâledes var död, var det likväl sâ lângt ifrân att hans anhängares nit utslocknade med hans frânfälle, att det tvärtom uppflammade med fördubblade raseri af kärlek till den fallne martyren och af hämd mot hans bödlar.

Den unge konung Nasr-ed-din schah, som man alltjemt eggade att pâ allt sätt förfölja babis, lät ocksâ alla upptänkliga grymheter utöfvas mot dem, hvilkas hämdkänsla derigenom endast ytterligare stegrades sâ, att monarken sjelf endast med knapp, nöd undkom ett försök mot hans lif, som gjordes af nâgra beslutsamma sektanhängare. Tid efter annan uppdyka alltjemt nya rykten om sammansvärjningar och mordförsök af denna hemliga sekt, och den svagaste misstanke är tillräcklig att bringa hela familjer om lifvet. Sâsom en oerhörd tortyr anses till och med af perserna sjelfva en viss Suleiman khans afrättning, hvilken öfvertygades om att vara hufvudman för förenämnda sammansvärjning och derföre dömdes till döden. Pâ denne, som var en fetlagd man, gjordes pâ fyra ställen i bröstet djupa skâror, i hvilka man stack brinnande vaxljus, hvarefter han fördes sâ länge omkring i bazaren, tills allt vaxet blifvit förtärdt och veken sedan mâste söka näring ât lâgan i delinqventens kringflytande fett. Derpâ fästades tunga, glödheta hästskor under fötterna pâ honom, hvarefter han ânyo fördes omkring och slutligen bröt man alla tänderna ur munnen pâ honom och inslog dem i form af en halfmâne i hans hufvudskâl. Dâ först dog han. Men det var icke blott män utan äfven qvinnor och barn, som sâlunda med sällspord stoicism uthärdade martyrdöden för sin tros skull. Mânga ville man rädda, i det man, uppmanade dem att afsvärja sina villfarelser; men sällan eller aldrig lyckades det att göra nâgon babi till affälling frân sin tro. Ty dâ, döden enligt deras âsigt var ett efterlängtade slut, en blott öfvergâende sömn, hvarur de snart âter skulle uppvakna, eftersträfvades den af mânga pâ allt möjligt vis, och öfvermâttan lyckliga skattade sig de, hvilka af sina andliga förmân erhöllo sâdana uppdrag, hvarigenom de kunde hoppas förvärfva martyrkronan.

Sedan vi nu yttrat oss sâ utförligt om babis sjelfva, kan läsaren med fog äfven fordra att fâ veta nâgot om deras lagbok eller andan af den lära, hvilken inom sâ kort tid förskaffat sig sâ mânga anhängare och, oaktadt alla möjlig utrotningsförsök, än i dag i Persien räknar om ocksâ blott hemliga bekännare. Jag har under mitt vistande i Persien, hört mycket talas om den nya sektens kanun (lagbok), hvilken Bab sjelf skall hafva författat och hvaraf en äkta kopia skall finnas i kungliga biblioteket i Teherân. Ja, pâ senaste tiden skall till och med en afskrift deraf hafva afsändts till Petersburg. De afskrifter deraf, som möjligen kunna finnas i enskiltes ego, hâllas ytterst hemliga, ty ryktet om en dylik besittning kunde blifva ganska farlig för dess egare, dâ han derigenom lätt kunde râka i misstanke att vara en babi; ocksâ vâgar ingen tillstâ sig vara egare till en dylik bok. Likasom sjelfva böckerna sâlunda hâllas sâ förborgade som möjligt, sväfvar äfven ett stort dunkel angâende den nya lärans egentliga vetenskapliga grundval. Somliga pâstâ, att Bab predikat egendoms-gemensamhet, förnekat koran och alldeles förkastat alla islams föreskrifter. Andra gâ ännu längre och berätta, att han velat âstadkomma ett mellanting mellan den fornpersiska och kristna religionens läror; sannolikast synes mig likväl den uppgiften, enligt hvilken Bab med godkännande af den af Muhammed uppstälda profetföljden, endast sâ till vida, skiljt sig frân honom, att han icke kallar (den arabiske religionsstiftaren den siste profeten, utan anser en fortsättning af de tid efter annan inträdande gudomliga sändningarne för nödvändig; och dâ menskligheten efter Muhammeds tid âter försjunkit i synder, har det behagat Gud att sända honom, för att undervisa de syndfulla menniskorna om hvad deras frid tillhörde och uppmana dem till att omvända och bättra sig.

Sâsom profet börjar han skildra gudomspersonens egenskaper, en afhandling som bär mânga spâr af att han varit i nära beröring med kristne och guebrer. Han öfvergâr derefter till stadgarna för det nya religionssamfundet, hvars ledning han uppdrager ât ett visst antal prester. Nâgra helgedomar gifves det icke, utom babi-sektens martyrers grafvar. Äfven kible eller det stadgande, hvari det är en moslem föreskrifvet att han vid bönen skall vända sig ât det hâll, der Jerusalem eller Mekka är beläget, har han utelemnat. Babis behöfva ej afhâlla sig, frân rusgifvande drycker eller nâgra för en muhammedan eljest förbjudna födoämnen, samt äro med ett ord fritagna frân alla de ytterligheter, som Muhammed oafvisligt âlagt sina anhängare. Med mycken stränghet förfar han likväl mot dem, som icke tillhöra hans sekt. Af dessa fâr man icke begära nâgon miskund, sâledes icke heller hafva nâgon med dem. De fâ icke ega nâgot, följaktligen mâste de beröfvas alla sina egodelar, hvilket naturligtvis var en stark lockelse för de vinningslystna perserna. Endast folket och presterna ega del i bytet; konungen och myndigheterna spela öfverallt en underordnad roll. Nâgra skatter eller andra utskylder behöfva icke erläggas. Icke utan intresse äro hans föreskrifter angâende äktenskapet, hvilket han âlägger en hvar sâsom en pligt; och om han ocksâ tillâter mannen att taga sig en andra hustru, sâ tillrâder han likväl ingen att göra det, och anser för öfrigt mânggiftet sâsom mycket skadligt. Dessa föreskrifter skola hafva varit orsaken till att sâ mânga qvinnor blefvo hans ifriga anhängare. Han tillät dessa senare äfven att bortlägga slöjan. De fingo liksom karlarna visa sig öfverallt och hafva i allmänna lifvet enahanda rättigheter som dessa.

Babis heliga bok innehâller sâledes en brokig blandning af godt och ondt, af besynnerligt och märkvärdigt. Sjelf har jag ej kommit i tillfälle att se nâgon af dessa sâ kallade kanuns (lagböcker), och de spridda upplysningar jag här derom lemnat, har jag dels hemtat ur persernas egen mun, men dels äfven ur Gobineaus afhandling rörande detta ämne i hans arbete 'Les religions et les philosophies dans l'Asie centrale.' Pâ mig har likväl sâ väl Bab som hans lära icke gjort intrycket af nâgon allvarligt menad reform, eller nâgon verklig hänförelse. Under min lângvariga beröring med österlänningarne tror jag mig hafva funnit sâsom jag äfven ofta anmärkt pâ dessa blad, att de hafva en stor benägenhet att öfvergâ, frân den ena ytterligheten till, den andra. Under mitt vistande i Konstantinopel uppträdde i Turkiet tvâ dylika profeter. Men begge blefvo af den vaksamma turkiska regeringen genast häktade och röjda ur vägen. I alla islamitiska länder uppdyka tid efter annan nâgra öfverspända hufvuden, hvilka med uppbjudandet af hela sin rika fantasi för en kort tid bemäktiga sig den allmänna uppmärksamheten. Under en tidpunkt af oreda är det mycket lättare för dem att förskaffa sig anhängare; men der det blott finnes en skugga af regering, blifva de sâsom farliga för den bestâende ordningen pâ ett eller annat sâtt gjorda oskadliga. Och dâ vissa lyckliga tillfälligheter, hvilka i hög grad bidragit att föreviga vissa reformatorers och profeters namn, endast äro sällsporda, och österlänningen, oaktadt sin ögonblickliga hänförelse, likväl med seghet hänger fast vid sina gamla inrättningar, är det lätt begripligt, det de alltjemt ânyo uppdykande profeternas verk endast sällan öfverlefver dem sjelfva.

    * Sâ benämnes en af âtskilliga muhammedanska anakoreter, hyllad mystisk troslära, enligt hvilken allt i denna verlden synes sâsom identiskt, och menniskan är en emanation frân gudomen, med hvilken hon sträfvar att âterförenas.

    © Copyright 1869, Lund (Sweden)

Back to:   Book excerpts Historical documents
Home Site Map Forum Links Copyright About Contact
 
.
. .